Skyddet av minoritetsspråk: En väg mot kulturell mångfald
Minoritetsspråkskonventionen, som antogs för att skydda Europas kulturella mångfald, är ett viktigt dokument som erkänner behovet av att bevara och främja språklig diversitet. Konventionen grundar sig på insikten att många minoritetsspråk riskerar att försvinna, vilket skulle leda till förlusten av en betydande del av Europas kulturella arv och traditioner.
I konventionens inledning betonas vikten av att skydda historiska landsdels- och minoritetsspråk för att bevara och utveckla Europas kulturella rikedomar. Det är dock viktigt att poängtera att konventionen inte syftar till att gynna minoritetsspråk på bekostnad av de officiella språken i ett land.
En grundläggande rättighet enligt minoritetsspråkskonventionen är individers möjlighet att använda landsdels- eller minoritetsspråk både i det privata och offentliga livet. Denna rättighet är i linje med principerna i internationella överenskommelser såsom Förenta Nationernas konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, samt Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.
Varje medlemsstat har befogenhet att välja vilka nationella minoritetsspråk som ska skyddas enligt konventionen och på vilken nivå detta skydd ska ges. Dessutom måste staten ange i vilka geografiska områden förstärkt skydd ska erbjudas.
Enligt konventionen krävs det att ett landsdels- eller minoritetsspråk har en historisk geografisk anknytning till ett visst territorium inom en stat och att det skiljer sig från det officiella språket. Språket måste också talas av tillräckligt många personer för att motivera skydds- och främjandetiltag. Invandrarspråk och dialekter av majoritetsspråket räknas inte som minoritetsspråk enligt konventionens definition.
Sverige, som ratificerade stadgan år 2000, erkänner samiska, finska och meänkieli som språk med historisk geografisk anknytning, medan jiddisch och romani chib betraktas som territoriellt obundna språk i landet.
Minoritetsspråkskonventionen är en viktig milstolpe för att säkerställa bevarandet och främjandet av minoritetsspråk i Europa, vilket i sin tur bidrar till att bevara och berika den kulturella mångfalden i vår världsdel.