Mänskliga rättigheter är grundläggande och gäller för alla människor, oavsett deras härkomst, kultur eller situation. De fastslår att varje individ, oberoende av nationell tillhörighet, föds med inneboende frihet och lika värde samt rättigheter.
Dessa rättigheter reglerar förhållandet mellan stater och enskilda. De fungerar som en begränsning av statens makt över individen och samtidigt fastställer vissa skyldigheter för staten gentemot den enskilde.
Folkrätt eller internationell rätt
Mänskliga rättigheter utgör en del av folkrätten och finns dokumenterade i olika internationella överenskommelser. Dessa överenskommelser har olika benämningar beroende på vilken typ av skyldigheter de innefattar. Konventioner och protokoll blir juridiskt bindande när stater förklarar sig bundna av dem, medan förklaringar och deklarationer utgör politiska åtaganden.
Samarbete under efterkrigstiden
Efter andra världskriget, med förintelsen och massmordet på judar, romer och andra grupper, växte det internationella samarbetet kring mänskliga rättigheter. Många länder inom Förenta Nationerna insåg behovet av att gemensamt ta ansvar för individers rättigheter. FN har därför satt främjandet av mänskliga rättigheter som ett av sina mål enligt FN-stadgan. Det har resulterat i olika dokument som behandlar mänskliga rättigheter, och samtidigt har regionala system utvecklats för att stärka dessa rättigheter runt om i världen.
Grundläggande friheter och rättigheter
FN:s allmänna förklaring och de två konventionerna från 1966, som behandlar medborgerliga och politiska rättigheter samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, innehåller tillsammans med regionala konventioner en omfattande lista av rättigheter. Dessa inkluderar grundläggande friheter, skydd mot övergrepp och rättigheter för att tillgodose grundläggande behov.
Statens skyldighet och individens rättigheter
Stater är skyldiga att respektera folkrätten och omvandla åtaganden för mänskliga rättigheter till nationell lagstiftning. Det kräver dock inte bara lagar som tydligt fastställer statens skyldigheter eller förbjuder vissa handlingar, utan också ett effektivt rättssystem bestående av polis, advokater och åklagare samt opartiska och rättvisa domstolar som verkställer lagarna. Kompletterande åtgärder, såsom information och kunskap för att öka medvetenheten om individens rättigheter, är också nödvändiga.
En internationell angelägenhet
Även om det primärt är den aktuella statens ansvar att rätta till kränkningar av mänskliga rättigheter, betraktas dessa rättigheter som en internationell angelägenhet. Det är därför legitimt för andra stater att uttrycka sina åsikter och försöka påverka situationen i länder där rättigheter kränks. Enligt huvudregeln är det stater som kan hållas ansvariga internationellt för kränkningar av mänskliga rättigheter.
Förhandlingsarbetet, undertecknande och ratifikation
För att fastställa en konvention genomgår länder förhandlingar i organisationer som FN eller Europarådet. Representanter för olika länder framför sina regeringars synpunkter och krav. När enighet uppnås kan länder underteckna konventionen, vilket signalerar deras avsikt att ratificera den. Ratifikationen innebär att ett land officiellt blir bundet av konventionens regler, och när ett visst antal länder har ratificerat träder konventionen i kraft. Ratifikationen genomförs vanligtvis av landets lagstiftande församling, som i Sverige är Riksdagen. Aktuella ratifikationslistor visar vilka konventioner olika länder har godkänt eller anslutit sig till.